Min stolthet är långt upp över öronen just nu. Jag har nog aldrig varit så här stolt över att vara Paulina Andersson, som jag är just nu.

Jag satte upp ett mål till mig själv för ca två veckor sedan. Detta mål innebar att jag, senast den sista maj ska ha joggat i 45 minuter. Vilket innebar att jag hade ca tre månader på mig och jag kände att det var ett rimligt mål. Vissa dagar var jag dock lite osäker på om jag verkligen skulle klara det.

Idag började jag jogga på bandet och när jag uppnått 20 minuter tänkte jag "22 ska jag klara så har jag joggat en minut längre än sist och har därmed slått mitt eget rekord". När jag kommit till 22 minuter så kände jag mig ännu inte helt slut så jag fortsatte att sätta ett nytt mål, vilket var 25 minuter.

Det slutade inte där. Jag joggade på löpbandet tills timern stod på 46 ½ minut och 7 km. Jag är helt chockad över mig själv. Jag har redan, på två veckor klarat mitt mål som låg tre månader fram i tiden. Vad jag sett nu så var det endast 19 minuter jag joggat innan medan jag trodde det var 21 minuter. Så jag har idag gjort en förbättring på 27 minuter sedan sist. Och joggat 4 km längre än vad jag tidigare gjort.
Jag kan nu säga att ALLT handlar om viljan. Jag har en vilja av stål och ger mig sällan förän jag uppnått mitt mål. Idag överraskade jag mig själv enormt mycket. Inte trodde jag att lilla jag hade så pass bra kondition.

FAN VAD JAG ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV!