Jag har länge funderat över det här med att en alltid älskar mer i ett förhållande. Stämmer det verkligen?
Jag har faktiskt trott på det, mer eller mindre. Och jag har alltid känt att jag är den som älskar mest i mina förhållanden.

Tills jag för ett par veckor sedan låg och pratade med K om detta.
Jag är en sådan partner som gärna umgås väldigt mycket och intensivt och jag skulle aldrig någonsin lämna K en längre tid för att exempelvis plugga på annan ort så att vi skulle få ha ett distansförhållande, jag skulle heller aldrig åka utomlands en längre tid utan honom och liknande saker.

När jag frågade K om han skulle tycka det var okej om jag åkte iväg och gjorde volontärarbete i ett halvår efter studenten så svarade han att han tyckte att det var okej.
Min tanke var då direkt "Han älskar inte mig lika mycket som jag älskar honom eftersom han kan vara borta från mig så länge utan problem".

Vad jag då kom på var att det finns två olika sätt att älska. Jag älskar på ett sätt där jag ibland tar ifrån honom hans frihet. Men jag gör det inte för att vara taskig utan för att min kärlek är så stark och jag älskar K så mycket att jag inte kan vara utan honom.
K älskar mig på ett annat sätt, där han ger mig frihet att göra det jag vill. Han älskar mig, därför låter han mig göra det jag känner att jag vill göra. Jag borde uppskatta detta istället för att hela tiden gå och tänka "Jag älskar honom mer än vad han älskar mig".
För han låter inte mig åka iväg på en volontärsresa för att han inte älskar mig. Utan för att han faktiskt älskar mig väldigt mycket.

Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man för löst flyger den bort.