Älskade vänner

En fin Louise hade skickat lite saker till mig från andra sidan jordklotet. Var hemma hos hennes föräldrar igår och med mig fick jag ett mörkt choklad, lypsyl (perfekt för en lypsylberoende) och ett vykort.


Detta gjorde min dag. Som jag saknar denna människa!!! 8½ månad har gått och nu är det bara 2 månader kvar innan du äntligen kommer hem. Jag längtar ihjäl mig. 

Det har verkligen varit ett tufft år för mig. Först flyttar Elinor till Borås för att plugga i augusti. Sedan åker Louise iväg till Australien i september för att stanna nästan ett år. 3 veckor senare åker Clara till Sydamerika för att resa runt obegränsad tid men minst 3 månader. Och sedan lär man känna en otroligt fin människa i februari som snabbt blir en av mina bästa vänner och gör allt så mycket lättare efter några jobbiga månader utan mina finaste vänner. Och sedan får han jobb i Stockholm och flyr han också. Fan Jakob.


Vi tre på avskedsfesten innan Louise åkte. Jag, Louise och Clara.


Finaste Elinor!!!

Och bästa Jakob!

Så nu sitter man här igen. Clara är hemma men har tyvärr fullt upp med plugg och pojkvän i Danmark. Elinor träffar jag i alla fall ett par gånger i månaden, Jakob får jag träffa om en vecka och Louise kommer hem snart! Man får se ljuset i tunneln även om jag hatar att de finaste och bästa ska vara så långt bort.

Balans

Det har gått en tid nu där jag helt kommit ur banan när det gäller maten. Sedan jag blev sjuk vid Valborg har det gått rent åt helvete ärligt talat. Ingen träning, oregelbundna mattider, för mycket sorbé och extremt sötsug.. Jag känner mig klumpigare än någonsin och har gått ner mig. Kärlekshandtagen som försvann är tillbaka och magrutorna är ännu längre bort... Men jag behövde nog ett wake-up call för att förstå och vilja ge allt igen. När jag är sjuk och inte kan träna har jag ännu svårare för att få rätt på maten.

Jag dokumenterar nu i 3 dagar framåt exakt allt jag äter och väger allt. Snälla fantastiska Sara hjälper mig och räknar ut hur jag ligger till kalorimässigt och även fördelningen på fett, protein och kolhydrater under dagen.

Idag hamnade jag i en jobbig sits när jag kom hem efter träningen. Ingenting hemma. Kylskåpet ekar alltid tomt när det är dags för veckohandling. I sådana situationer är det lätt att jag tar en banan och går halvhungrig i några timmar. Eller gör en bananpannkaka. Men det är slut på det.


Ja som ni ser.. Knappt ett skit.

Men det var bara att ta vad som fanns...

Tonfisk, 2 kokta ägg, en stor morot, några mandlar (som inte är med på bilden), ett stort glas vatten och en kopp grönt te. Nu står jag mig ett par timmar till!

Jag har tagit ett beslut att införa kesella igen. Det tar emot ska jag erkänna. Jag vill köra så strikt Paleo jag bara kan, men jag måste må bra också. Och det gör jag inte just nu. Jag går och lägger mig hungrig och föräter mig på bananpannkakor. Så nu ska jag se om det blir bättre om jag äter kesella till vissa mellanmål samt kvällsmål.

Nu tjatar en viss man på mig... Dags att åka och handla! 

Är det så svårt att acceptera andras val?

Jag vet inte var jag ska börja. Men jag har under en längre tid ignorerat min irritation och snart kommer den där bomben explodera. Jag är förbannad för att många inte förstår och riktigt kan acceptera hur jag valt att leva. Jag kommer antagligen alltid få stå ut med det. Men varför är det så svårt att acceptera när man avviker från ett levnadssätt som anses vara "normalt"?

För mig är min träning en enormt stor del av mitt liv. Det är en del av mig. Den har (nästan) alltid högsta prioritet. Jag tränar hellre än jag festar. Jag tränar hellre än sitter hemma. Men för många verkar det vara svårt att förstå. Jag lever mitt liv efter min träning. Jag går inte ut och super en fredag eller lördag om jag ska träna morgonen därpå. Den ekvationen går inte ihop. För mig är träningen viktigare än utekvällar. Enstaka gånger väljer jag en utekväll framför träning. Den där utekvällen varenda helg är kanske en annan människas stora intresse. Träningen är mitt stora intresse.  

Nu har jag även gjort ett val gällande min kost. Jag kommer äta enligt Paleo på obestämd tid. Jag kommer inte köra 100% strikt. Men så strikt jag bara kan. Vartenda mål jag stoppar i mig ligger det en tanke bakom. Jag kan inte äta hur som helst och vad som helst om jag ska kunna prestera bra när jag tränar. Jag äter för att kunna träna och inte tvärtom som jag tidigare gjort och som många andra kanske gör.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta egentligen mer än att jag blir förbannad för att folk inte bara kan acceptera. Det är så här JAG vill leva. Jag mår bra av att träna och äta som jag gör. VARFÖR stör det då andra? Är det jobbigt för att jag inte äter exakt samma mat som andra? Är det jobbigt att jag väljer att inte gå ut och festa? Jag förstår inte. Jag kommer nog aldrig göra det heller...


Ont i hjärtat



Fan. Idag släpptes bomben officiellt och allt blev genast så verkligt. Jakob, min kära vän flyr Helsingborg i början på maj. Han ska flytta till Stockholm för att jobba på Fit4life, en Crossfitbox där. Jag är så glad för hans skull och han kommer gå LÅNGT där uppe i huvudstaden! Men jag är så sjukt ledsen för detta. Vi har kommit varandra riktigt nära på bara några få månader. Vi tränar tillsammans flera dagar i veckan och pratar mycket utanför träningen också. Denna killen är nog en av de snällaste människorna jag någonsin träffat! Det gör så ont när sådana människor "lämnar" en.

En bättre tränare tvivlar jag på att det finns. Hans peppning är helt otrolig. Jag hade aldrig utvecklats så här mycket om det inte varit för DIG, Jakob!

Den 2 februari var första gången jag var på hans pass. Och första gången någonsin jag körde pull-ups. Jag kunde knappt göra en enda negativ det passet. På 1 min gjorde jag 3 eller 4 negativa... Och snart sätter jag min första riktiga! Allt tack vare Jakob (och mig själv på ett litet hörn). Och tack vare honom har jag också lärt mig älska burpees som jag avskydde förut!

Många gånger har jag velat slå ihjäl denna människa och skrika rakt ut när vi tränat, men jag är så tacksam för vartenda peppande ord jag fått och allt skrik på mig har lönat sig. Jag vågar ta i. Jag VET att jag har mer att ge när jag egentligen inte orkar mer. Jag har lärt mig otroligt mycket genom våra träningspass och jag ska ta vara på allt!


Tack du fina vän (en vän för livet hoppas jag) för att du lärt mig älska Crossfit och ännu större tack för ALLT du lärt mig! Jag är evigt tacksam och det är en STOR ära att få träna med dig! Det kan jag skryta om sen när du vinner Crossfit games!

Är jag fanatisk och överdriven?

Jag får ständigt kommentarer numera som handlar om min kost och träning. Senast idag sa min bror när han kramade mig "Nu får du inte gå ner mer i vikt!". Min svägerska sa, när jag berättade att jag gör planka och armhävningar dagligen "Är du inte lite fanatisk?". Mamma sa för någon vecka sedan när jag kom hem till henne "Jag har funderat på det här med din träning. Jag tror du har för lite kroppsfett och jag blir lite orolig när du tränar som du gör. Jag tror du tränar för mycket". Hon sa även vid ett tillfälle när hon väntade på mig och jag kom springandes "Jag tänkte 'vad är det för ett litet barn som kommer springande', men så var det du. Du är ju så liten. Det finns snart inget kvar att krama". (Kommer inte ihåg exakt vad hon sa, men något i den stilen). Nu när jag varit sjuk till och från i 4,5 vecka säger hon bara "Det är ett tecken på att du tar i för hårt, din kropp säger ifrån och behöver vila". (Så man kan inte bli förkyld pga andra orsaker bara för att man tränar?). Har även fått kommentarer från Kevins släkt om att jag inte har några ben kvar, att jag överdriver med min träning och även att jag är fanatiskt. Och så fortsätter det. Jag vågar inte längre prata om träning och kost med mina närmsta för jag blir bara kritiserad för att vara fanatisk, överdriven osv.

Jag, när jag trivs som bäst - svettig och nytränad!

Hemma hos min bror idag åt vi en stor frukost med efterföljande fika. Jag känner hela tiden att jag måste "bevisa" för dom att jag inte är fanatisk utan även jag äter kakor och godis. Jag känner mig nästan "stolt" när jag sitter och äter på min lussebulle framför dom och det känns så fel att jag ska behöva göra så för att dom ska förstå. Varför ska jag behöva bevisa för andra att jag också äter kakor precis som dom, när jag egentligen inte vill? JAG mår bra av att äta nyttig mat, JAG mår bra av att skita i onyttigheter i veckan, JAG mår bra av att träna ofta och hårt, JAG mår bra av det liv jag lever. Varför kallar då andra mig fanatisk och överdriven? Är det överdrivet att träna och äta nyttigt? Äter dom så onyttigt själva och rör sig så lite att det jag tränar och äter är onormalt?

Från början blev jag glad när folk sa att jag blivit smalare och andra liknande saker, men nu tar jag det som en nedvärdering av mig själv. Jag tar det endast negativt, för det sägs inte längre på ett positivt sätt. Och det värsta är att jag inte är ett dugg fanatisk. Jag unnar mig mer godis än många andra som har samma mål som mig (snygg och fast kropp), jag spårar ut alltför ofta under helgerna. Jag har varit sjuk i 4,5 vecka och knappt tränat något, ändå tränar jag för mycket?! Det finns dom som tränar mer än mig och äter betydligt nyttigare, vad är då dom om jag kallas fanatisk?

Jag läste en riktigt bra grej hos Olga för någon vecka sedan som stämmer så jävla bra in på just detta jag känner nu.

"My passion, you call 'obsession'.
My commitment, you think unwarranted.
My drive you can't comprehend, so to you it must be flawed.
You  tell me to live, I tell you to quit dying.
Do I make you uncomfortable? Good.
Now stand up and find your passion!"

Att våga förändra

Har precis sett Svenska hjältar-galan. Herregud vad mina tårar har runnit. Vid programmets slut var mitt bröst helt blött av alla tårar som runnit. Det var många som berörde, men det som berörde mig mest var en tjej som heter Milla. En 9-årig tjej som tyckt så synd om dom svältande barnen i Afrika men sa till sin mamma "Jag har ju inget jobb, så jag kan inte ge dom pengar". Då startade hon "Bullhjälpen" (länk till hennes sida på facebook) för att sälja bullar för 10 kr styck och sedan skänka pengarna till barnen i Afrika. Nu har barn runt om i hela landet hängt på idén och säljer bullar för flera 10 000-tals kronor.

Bild lånad från Bullhjälpens facebook sida.

Jag blev så otroligt berörd. Att en flicka på endast 9 år kan göra något så här stort! Att en så ung flicka har så mycket empati att hon lägger ner så mycket tid på att hjälpa svältande barn. Jag trodde inte så små barn hade en aning om vad som pågår i Afrikas horn. Jag sitter med tårar i ögonen just nu och kan fortfarande inte förstå att det finns så godhjärtade barn!

Efter att själv varit i Uganda för snart 2 år sedan och sett en del av svälten och fattigdomen, tror jag att jag berörs extra mycket. Jag vet hur mycket bara några tior kan hjälpa. Vi besökte Batwas-folket när vi var i Uganda, detta är ursprungsbefolkningen från regnskogen som blivit utslängda på grund av att regnskogen blivit ett naturreservat. Nu bor dom ute på "åkrar" där dom endast har EN hydda att bo i där taket består av gamla kläder. Dom har inte råd att ha sina barn i skolan trots att det endast kostar 24 SEK om året. 24 kr!!! Jag tror inte det är många som verkligen förstår hur allvarlig fattigdomen är i många länder i Afrika. Uganda är ändå ett av länderna som ligger hyfsat bra till och ändå är det så illa i vissa delar av landet.

En pojke som tillhörde Batwas-folket. Den uppsvällda magen beror på proteinbrist. Det var fruktansvärt att se detta med sina egna ögon. Jag kände mig otroligt hjälplös och ville bara packa ner alla i min resväska och ta med mig hem.

Men något som förvånade mig var deras otroliga glädje. Trots deras levnadsstandard utstrålade dom sådan glädje att man själv inte kunde låta bli att dras med. Dom bjöd på dans och sång och det var fantastiskt att se! Kan till 99% lova att vi här i Sverige har mer depression bland befolkningen än vad det finns i Uganda. Dom är så tacksamma. Det krävs inte mycket för att göra något stort för människorna! En fotboll, ett ritblock, pennor, suddin m.m räddade deras dag! Jag är så otroligt tacksam att jag fick vara med på denna resa. Jag vill utan tvekan ge mina barn samma möjlighet att få se en helt annan del av världen än den vi lever vi. Tack Milla för att du fick mig att tänka till en gång till, jag SKA, så fort jag får pengar bli fadder åt ett barn i Uganda. JAG vill förändra, jag vill känna att jag kan ge någon ett helt nytt liv. Jag hoppas och vill i framtiden vara med och förändra andras liv till det bättre! Det finns inget finare än att se en annan människa utstråla lycka!

Aldrig mer bloggar om sorg

Har inte hunnit min dagliga "blogg-runda" tidigare idag så nu har jag suttit ett par timmar och kollat igenom alla bloggar jag läser, men även läst några andra.
98% av bloggarna jag läser är mammabloggar. Vet inte varför jag faller för dessa. Kanske för att jag är barntokig och är superintresserad av barns utveckling? Vet inte vad det är, men jag mår bra av att läsa mammabloggar. En av dessa jag läser är Vimmelmammans blogg och i det senaste inlägget länkade hon till några bloggar hon följer dagligen. Jag klickade mig in på dessa och läste några inlägg från varje blogg, men jag mådde fruktansvärt dåligt av att läsa dessa bloggar. Det alla hade gemensamt var att antingen bloggerskan själv var drabbad av obotlig cancer, eller att deras män var det. Jag tycker sådana bloggar är oerhört intressanta och gripande men jag mår alltid lika dåligt när jag läser dom.

Jag få en obehaglig känsla och tänker "tänk om detta händer mig eller Kevin..." och jag vill inte ha dom tankarna i huvudet! Händer det så händer det, men jag vill inte bli påkommen om det och det blir jag varenda gång jag läser sådana bloggar. Vill bara ha hem Kevin i sådana lägen och pussa och krama honom och aldrig släppa honom, för jag blir så rädd att jag kommer mista honom. Vimmelmamman som själv blev drabbad av tjocktarmscancer 2008 skriver också en del om cancer, men inte alls lika mycket längre. Ett tag när hon skrev mycket om det, undvek jag hennes blogg för jag mådde så dåligt. Så nu har jag bestämt mig för att sluta läsa sådana bloggar (med undantag för Vimmelmammans som jag gillar så mycket när hon inte skriver om cancer) för jag vet ju hur dåligt jag mår varenda gång och det tar ett tag innan jag får bort cancer ur tankarna. Försöker läsa mina andra favoritbloggar som är riktiga feel-good bloggar. Bästa sån blogg är Prinsessansdagbok. En blogg jag följt länge och blir lika glad av hennes alla inlägg!

Någon mer som känner likadant?

Drömmen om ett barn

är ett av veckans bästa program! Programmet lämnar mig aldrig oberörd. Har nog fällt tårar till varenda avsnitt, både glädjetårar och "sorgetårar".
Efter att sett detta har jag nu insett att det inte längre är en självklarhet att kunna få barn så lätt som jag tänkt. Om jag ens kan bli gravid överhuvudtaget? Tänk om det är så. Den tanken har aldrig slått mig tidigare, jag har tagit barn som en självklarhet. Det är väl klart jag kan få barn.

Men efter dagens avsnitt fick jag en rejäl tankeställare och hoppas på det bästa när vi går i barntankar. Hoppas att jag har fått gåvan att kunna bli gravid och föda barn. För ett liv utan barn finns inte för mig. Men det lär dröja ett antal år innan vi är redo! Först ska jag utbilda mig klart, eller i alla fall ha en bred grund att stå på och ett fast jobb att falla tillbaka på.

Men jag ska erkänna att jag blir riktigt sugen på en bebbe när jag ser alla som lyckats i detta programmet!
Har ni inte sett det, GÖR DET! Här hittar ni kvällens avsnitt.

My heart belongs to you ♥


I wanna grow old with you ♥

Kärlek när den är som bäst!


The love of my life! 

Jag är så lycklig så det finns inte! Jag njuter SÅ över att må så bra som jag gör nu. Det har aldrig känts bättre i vårt förhållande än vad det gör nu. Vi behövde verkligen pausen för en månad sedan. Den har gjort oss ännu tightare, ännu mer kärleksfulla mot varandra och den har lärt oss att uppskatta varandra på ett helt annat sätt! Dessutom har vi mer tid ifrån varandra nu och det känns super! När vi väl träffas så har vi det otroligt bra, så tid ifrån varandra är ett MÅSTE för att uppskatta tiden med varandra mer!

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att ha denna mannen i mitt liv. Det finns inget jag älskar mer än att vara med honom. Han är det bästa som har hänt mig, utan tvekan! Igår firade vi 2 år tillsammans och det känns helt underbart! 2 år med världens mest underbara kille! Jag älskar dig från djupet av mitt hjärta, älskade Kevin!

Vänskap...

Hade nyss skrivit ett långt inlägg som försvann genom ett litet musklick på fel knapp. Jävla skit!

Ville bara säga att jag är oerhört glad för er, Stella och Elinor! Denna kvällen med er har varit underbar. Ni är precis vad jag behöver just nu. Jag vill bara att alla i min närhet ska förstå att bara för man inte hör av varandra på ett bra tag innebär det inte att man inte är lika nära vänner längre. Stella har varit min vän i 7 år och oavsett om vi träffades igår eller för ett halvår sedan sist, vet jag att hon finns där för mig. Dag som natt. Alltid. Det är vad jag kallar en vän. En vänskap ska inte vara jobbig eller ansträngd. Det är min och Stellas vänskap ett bevis på. Har vi bestämt att ses men den ena inte orkar, då säger vi det. Rakt ut, precis som det är. Inga vita lögner. Det behövs inte. Vi accepterar varandra precis som vi är och tar hänsyn till våra viljor. Att inte vilja träffa en vän betyder inte att man tycker om den mindre, man är kanske inte i behov av den vännen just då? Eller så har man bara inte lust att träffa den?

Ska man inte kunna säga rakt ut hur man tycker och känner till sina vänner? En vän ska kunna ta det. Stella är den enda vännen jag har den relationen till och det känns fantastiskt att ha en sån vän åtminstone! Jag kan ärligt talat säga att hon är den enda vännen jag till 110% VET att jag kommer ha om 10 år. Det känns jävligt sorgligt att hon är den enda jag vet finns där i ur och skur samtidigt som jag hellre har EN Stella än 100 andra "lösfolk" i min närhet. Elinor som jag bara känt sedan i julas känns precis som en "Stella-kandidat". Vi har så otroligt roligt tillsammans och även fast vi inte hörts av på 1 månad så känns det inte konstigt att plötsligt prata. Vi har så mycket gemensamt och jag tror vår vänskap kommer bli som min och Stellas, utan tvekan!

Lite tankar så här mitt i natten... Var bara tvungen att få detta ur mig! Nu ska jag sova och vänta samtal om skjuts från min älskade som är ute och festar inatt.

Lille Hiawatha

Jag satt barnvakt till Alve i lördags. Sandra (hans mamma) skulle ut och festa och Kevin hängde på, så jag ställde upp som barnvakt. I söndagsmorse när vi vaknade läste Kevin lite i böckerna som Alve hade med sig. Bland annat läste han Disneyboken, Lille Hiawatha. Jag blev väldigt chockad när Kevin läste detta för mig.

Är det inte sjukt hur man kan skriva sådant här i böcker som är till för små barn? Är det konstigt att samhället ser ut som det gör med jämställdheten? Vi präntar ju in i flickors huvuden redan från tidig ålder vad som är "accepterat" att göra som flicka och pojke. Jag tycker det är fruktansvärt i alla fall!

Något fattas mig

Jag har under den senaste tiden känt att jag saknat något. Och något i detta fallet är en bästa vän. Jag har många vänner omkring mig som jag umgås med, en del ofta och en del mer sällan. Några stycken träffar jag en eller flera gånger i veckan och vi har roligt tillsammans, men jag känner inte att jag har någon bästa vän. Jo en har jag egentligen. Det finns en vän jag kan prata med nästan allt om. Men vi ses inte ofta. Sist vi träffades var säkert 2-3 månader sedan.  Denna "nästan" bästa vännen betyder enormt mycket för mig och vi har känt varandra i ca 6 år och trots att vi ses så sällan så är det precis som vi träffats igår varenda gång vi ses. Vi kan sitta uppe en hel natt och bara prata, det är så avslappnat mellan oss.

Men skulle jag någon gång vara riktigt ledsen mitt i natten av någon anledning och vilja prata av mig, så är det ingen av mina vänner jag skulle ringt. Jag har bra kontakt med min syster och min bror (jag har två syskon till, men har inte någon vidare kontakt med dem) men jag skulle aldrig ringa någon utav dem mitt i natten.

Den senaste tiden har detta varit något jag mått ganska dåligt över, att känna efter och komma fram till att man inte har en vän man vet finns för en i vått och torrt, 24 timmar om dygnet, gör mig ledsen. Jag har haft en bästa vän tidigare, men som det är i tonåren så växer man ifrån varandra och vänskapen blir inte längre lika tight.


Zumba - höjer min självkänsla

Måste bara rekomendera er att testa zumba!
Jag själv tycker inte alls om dans som innebär att skaka rumpa eller skaka överkropp då mina höfter inte alls rör sig så smidigt och avslappnat som "alla andras" och jag får inte igång något bra skak på överkroppen heller. Men jag har gett zumba två chanser denna veckan och trots att man skakar rumpa i stort sett genom hela passet så tycker jag att det är kul.

Första passet ställde jag mig längst bak i salen för att ingen skulle kunna se när min rumpa skakade. Jag kände mig säkrast där bak där ingen annan kunde se hur jag skakade på. Men idag var salen fylld när jag och Emelie kom in och min säkra plats var självklart upptagen. Jag fick ställa mig så att jag hade en person bakom mig och till en början var jag inte alls bekväm i det, men under passets gång så försvann den tanken mer och mer.

Jag känner verkligen att jag har utvecklats på bara dessa två gångerna jag testat zumba. Jag vågar skaka rumpa trots att någon annan ser mitt "skak" och fastän jag inte har alls lika fina rörelser som ledaren. 
Och jag struntar i att jag inte får igång lika bra skak i överkroppen som ledaren. Jag tror att zumba är enormt bra för min självkänsla för jag tänker alldeles för mycket på vad andra tycker och tänker om mig. Speciellt om saker jag själv är osäker på. Att dansa har jag alltid fasat för, om det så har varit på idrottslektionerna eller på krogen, så har jag dragit mig undan det av den anledning att jag är "rädd" för vad andra ska tycka om min "dansstil".

Men nu ska jag höja min självkänsla och kan zumban "bota" min dansskräck så är det vad jag ska satsa på. Jag ska utmana mig själv och göra saker som gör mig osäker, för det stärker mig i längden.

(Jag lyckas inte lägga in något Youtube-klipp här, men vill ni se en video på hur zumba är så klicka HÄR. Rörelserna är inte exakt likadana som på de passen jag gått på, men man förstår iallafall vad jag menar med ett "skaka rumpan-pass".)


Relationer...

Sitter här med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Min syster har gjort slut med sin kille och flyttat ut. Fick nyss ett mail där han skriver att han alltid kommer att ställa upp för mig och/eller Kevin om det är något. Trots att situationen är som den är.

Det är inte bara min syster som blir drabbad känslomässigt av något sådant här, det är vi utomstående som också bildat en relation med killen, som blir drabbade. Jag gillade honom jättemycket och han är en supergo kille. Men livet är som det är, vissa lär man känna för en stund och sedan av någon anledning tar relationen slut.

Men oavsett vad så är det min syster som ska må bra, så länge hon gör det nu så jag jag glad. Men jag kan inte säga att jag inte berörs av hennes val, för det gör jag. Väldigt mycket.


Jag och syster 1996

Det där med självkänsla

Är inne och kollar kläder på internet... Vill SÅ gärna ha nytt i garderoben. Jag har nog inte handlat kläder sedan vi var i Turkiet. Är så trött på det jag har, vill ha nytt! Men jag har inte pengar till det och eftersom jag kämpar med att tappa några kilon så vill jag inte handla och sedan riskera att det är för stort.

Denna eviga missnöjdhet med sin kropp är så trist. Jag önskar att jag hade varit en av de få tjejer som accepterar sin kropp är nöjda med sig själva. Men självklart är jag en av de många tjejer som inte är det. Ständigt är det något som är fel, är det inte det ena så är det det andra.

Ni tjejer som är nöjda med hur ni ser ut, smala, normalviktiga, överviktiga, ja alla helt enkelt, STÅ PÅ ER! Jag är så avundsjuk på er som har så bra självkänsla och kan säga rakt ut att ni är nöjda med att vara just ni. Det är så det ska vara. Jag strävar efter att kunna säga att jag älskar mig själv för den jag är oavsett hur jag ser ut!
Vi är alla unika och vi är skapta precis så som vi är. Vi ska vara nöjda med oss själva. Istället för att grubbla över allt man inte gillar med sig själv så ska man uppskatta allt bra med sig själv.
Jag ska nu börja uppmuntra mina bra sidor och uppskatta mig själv för den jag är.
Kom ihåg att det du ogillar hos andra är oftast en spegelbild av dina egna dåliga sidor!

När de man älskar sårar en...

Idag har varit en fruktansvärd dag, hitintills!
Dock började den bra, en mils powerwalk med Emelie. Men förstördes när jag fick ett samtal av min syster som påstår att jag är otacksam..

Hennes kille erbjöd sig, förra veckan, att skriva ut mina CV så att jag kan gå ut till affärer och lämna dom ansikte mot ansikte, och det var snällt av honom så jag tackade ja. Imorse fick jag ett mail med ett helt annat CV, då har han skrivit om mitt CV och ändrat layout helt och hållet (en snäll tanke ligger självklart bakom) och jag kände mig bara så nedtryckt.
Jag sa till min syster att jag inte vill lämna ett CV jag inte själv skrivit för det känns inte rätt för mig. Det är som att jag skulle lämna in ett arbete i skolan som jag inte själv hade skrivit. Nej sånt klarar inte jag av.
Hon påstår då att jag är otacksam och vräker ur sig "Du kommer inte att få något jobb med det CV du har nu och om du inte tar det som han har gjort kommer han aldrig mer att hjälpa dig".
Tryck ner mig på botten lite till, snälla.

En andra sak som gjorde att fredagen bara förvärrades var när Kevin kom hem.
Jag frågade honom förra veckan om han kunde hämta mig på en fest som är ikväll. Han sa då att han kunde, men under veckan blev jag mer och mer velig om jag verkligen kände för att gå. Kevin skulle träffa några kompisar nu ikväll och jag hade fortfarande inte bestämt mig så jag sa att han kunde ta med dricka ifall jag hellre stannade hemma, men att jag skulle höra av mig så fort jag kunde.
Jag pratade med folk som skulle dit och kände att jag faktiskt ville, då jag vet vem många på festen är. Så jag ringde Kevin och han frågade om jag inte istället kunde ta taxi hem inatt. Nej, sa jag (jag vågar inte åka taxi själv, speciellt inte när jag har druckit lite också) och han började ifrågasätta. Han skulle då fråga sin bror om inte han kunde hämta mig inatt, men där går gränsen för mig. Hans bror ska inte behöva hämta mig mitt i natten från en fest. Och när jag frågade Kevin om han inte kunde ställa upp för mig EN dag så sa han "Eftersom du velat hela veckan så ärligt talat nej". Då brast det för mig.

många gånger som jag har hämtat honom kan jag inte ens räkna på mina fingrar, jag har erbjudit mig frivilligt att hämta honom mitt i natten när han har festat, jag har hållt mig nykter när vi festat för att vi ska slippa gå hem och kunna åka bil istället. Detta har hänt så otroligt många gånger.
Kevin har hämtat mig EN gång tidigare. En gång... I ett förhållande sägs det att man ska ge och ta... Men när det handlar om detta så är det jag som ger, ger och ger och han bara tar och tar.

Han kom i alla fall fram till att han tar taxi dit där festen är och sedan tar vi taxi hem. Sålänge han betalar så går det bra för mig. Jag tycker bara att det är så fruktansvärt dålig stil då han vetat detta en vecka. Men hans försvar är "Jag känner faktiskt för att festa idag".
(Även om Kevin försökte lösa problemet på andra sätt är det mer själva grejen jag är förbannad på. Att han inte kan ge efter på sitt drickande en fjutten dag för att hämta mig, när jag ställer upp så ofta för honom).

Jag har varit så arg och ledsen nu ikväll att jag skakat utav vrede. Det har blivit för mycket på en gång. Bägaren har helt enkelt runnit över. Jag mår bättre nu och tycker att det ska bli skönt att komma hemifrån och umgås med lite vänner.
Det är som folk säger. Den man älskar mest är också den man kan hata allra mest.

När vardagen tar över

Det är så komiskt och lite läskigt ibland när det man sitter och tänker på plötsligt finns i andras tankar också. Igårkväll satt jag och läste detta inlägget, som handlar om att vårda relationen med den man älskar, på Josefines blogg. Idag när jag hade min rutinkoll på bloggar så upptäckte jag detta inlägget på Amandas blogg och det handlar om precis samma sak, att vårda en relation.

Jag har ett tag tänkt på det då jag känt att vardagen har tagit över alldeles för mycket. Storhandla, tvätta, städa, diska, laga mat, sovdags. Det har inte funnits tid till kärlek känns det nästan som. Jag vet att tid finns men allt annat tar över och man glömmer det viktigaste av allt, kärleken.
Jag och K finns hos varandra varje dag, men istället för att stanna upp emellanåt och ge varandra en stor kram, en puss eller några värmande ord så tar vardagen över. Det är det lilla som betyder så mycket. Ett fint litet sms, några extrapussar om dagen, en komplimang, att hålla i handen när man går och handlar, jaa sådana småsaker gör att, i alla fall, jag håller mig kär. Man måste vårda sin relation, det går inte att bara säga att man älskar varandra, man måste visa det också!

Att bara kunna hitta på något tillsammans kan också göra så mycket, gå på bio, ut och äta en kväll, ha en mysig picknick eller något liknande. Bara ge varandra tid tillsammans. Det är viktigare än vad man tror att få göra sådana saker. Det kan ibland kännas som vi är på vår första dejt när vi t.ex. går ut och äter en kväll, håller varandra i händerna och pussas. Det är så otroligt mysigt att göra sådana saker så att man kommer bort från vardagen och kan fokusera på annat än tvättberget där hemma.

Jag har mycket i tankarna nu eftersom jag är arbetslös och är i stort behov av ett jobb, jag vill läsa vidare till våren, "klippa" navelsträngen från pappa som länge sett till att jag klarar mig ekonomiskt. Det är många stora händelser och avgörande beslut som ska tas.
Det är då det är så underbart att ha någon att dela livet med, och jag är oerhört glad att jag har Kevin att få göra det med. Men jag bara längtar tills kärleken sprudlar igen och man får känna det pirret i magen som man hade när man var nykär. Och jag är beredd att göra allt för att detta ska ske.

I måndagskväll skrev jag en liten lapp med några fina ord och la i Kevins snusdosa så att han skulle upptäcka den på jobb och förhoppningsvis bli lite extra glad mitt i sitt jobbande. Han sa att han blev glad och det är precis sådana småsaker jag kan sakna, därför gör jag allt för att själv ge så mycket kärlek jag bara kan, i hopp om att få det tillbaka.


Nu blev det mycket babbel, men jag hoppas ni förstår hur jag menar och vad jag vill ha sagt.

Ta vara på varandra och visa att ni älskar varandra, för det finns inget som är så underbart som kärleken!

Att älska lika mycket, fast på olika sätt

Jag har länge funderat över det här med att en alltid älskar mer i ett förhållande. Stämmer det verkligen?
Jag har faktiskt trott på det, mer eller mindre. Och jag har alltid känt att jag är den som älskar mest i mina förhållanden.

Tills jag för ett par veckor sedan låg och pratade med K om detta.
Jag är en sådan partner som gärna umgås väldigt mycket och intensivt och jag skulle aldrig någonsin lämna K en längre tid för att exempelvis plugga på annan ort så att vi skulle få ha ett distansförhållande, jag skulle heller aldrig åka utomlands en längre tid utan honom och liknande saker.

När jag frågade K om han skulle tycka det var okej om jag åkte iväg och gjorde volontärarbete i ett halvår efter studenten så svarade han att han tyckte att det var okej.
Min tanke var då direkt "Han älskar inte mig lika mycket som jag älskar honom eftersom han kan vara borta från mig så länge utan problem".

Vad jag då kom på var att det finns två olika sätt att älska. Jag älskar på ett sätt där jag ibland tar ifrån honom hans frihet. Men jag gör det inte för att vara taskig utan för att min kärlek är så stark och jag älskar K så mycket att jag inte kan vara utan honom.
K älskar mig på ett annat sätt, där han ger mig frihet att göra det jag vill. Han älskar mig, därför låter han mig göra det jag känner att jag vill göra. Jag borde uppskatta detta istället för att hela tiden gå och tänka "Jag älskar honom mer än vad han älskar mig".
För han låter inte mig åka iväg på en volontärsresa för att han inte älskar mig. Utan för att han faktiskt älskar mig väldigt mycket.

Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man för löst flyger den bort.



RSS 2.0