Social fobi av alla dess former
Det finns en sak som hela tiden påverkar mig i min vardag och har gjort så länge jag kan minnas. Jag har någon form av social fobi. Det jobbigaste är nästan min telefonfobi. Ska jag ringa ett viktigt samtal, exempelvis till en myndighet eller liknande, förbereder jag mig ibland en hel dag innan jag ringer. Jag ligger i sängen på kvällen och "målar" upp samtalet och försöker komma på vad jag ska säga om hon/han säger si eller så.
Det var för bara ca 2-3 år sedan jag överhuvudtaget klarade av att ringa ett sådant samtal själv. Innan dess var det mamma som ringde och bokade klipptid till mig, ringde min kiropraktor osv.
När jag började söka jobb efter jag tagit studenten hade jag inte längre någon chans att komma undan. Mamma kunde ju inte ringa och söka jobb åt mig. Jag klarade det, men det var fruktansvärt jobbigt. Och ett av dom jobbiga telefonsamtalen var det som gav mig jobb på Åhléns. Under min "söka-jobb-period" har jag alltid hellre velat besöka ställena istället för att ringa (det gäller samma sak vid bokning av klipptid m.m). Jag tycker det är mycket jobbigare att ringa ett samtal än prata med en människa "face to face", konstigt nog. Egentligen borde det vara tvärtom eftersom ingen ser mig eller oftast inte vet vem jag är i telefonen.
Det är till och med så att jag ibland har problem att ringa mina egna syskon, kan tycka det är jättejobbigt och smsar hellre. Vet inte var jag fått denna fobi ifrån, men den är något jag måste övervinna för jag kan inte leva ett liv utan att kunna ringa.
Jag har även en otrolig scenskräck och bland det värsta jag vet är att redovisa inför en grupp människor. Jag blir så nervös och mitt hjärta slår så hårt att det nästan gör ont. Detta har präglat hela min skolgång och jag har tyckt det varit fruktansvärt vid varje redovisning. Men jag har genomfört dom, oavsett hur jobbigt jag har tyckt det varit.
Jag har även en skräck för att träffa nya människor. Fester med folk jag inte känner är något bland det jobbigaste jag vet. Jag har svårt för att ta kontakt med människor i nyktert tillstånd och känner mig mycket säkrare i mig själv när jag fått alkohol i mig. Detta är något jag försöker komma över hela tiden och det går framåt, sakta men säkert. Jag tror min skräck grundar sig i att jag är rädd för att inte bli accepterad.
Och det konstigaste av allt detta är att nästan ingen märker detta på mig. 9/10 gånger har jag fått mycket beröm för att jag verkar vara så lugn och trygg i mig själv när jag håller föredrag inför människor. När jag väl kommit över min egen spärr finns det ingen gräns för hur mycket jag kan prata. Känner jag mig trygg med människorna omkring mig så är jag världens mest sociala människa, men innan dess kan jag vara tyst som en mus.
Nu när det är ca 1,5 månad till jag börjar skolan har jag "råkat" komma på att jag nu ska träffa helt nya människor och redovisa inför människor jag aldrig träffat förut. Skräcken är inte lika stor som jag trodde, men jag är nervös, det ska jag inte förneka. Men nu har jag en chans att visa en trygg och säker person när jag börjar skolan och inte låta min fruktansvärda blyghet ta över!
Shit vad jag känner igen mig ASMYCKET i det du skriver! Jag har också alltid haft jättesvårt för att ringa samtal. På något sätt tvingas man face:a sina problem på en helt annan nivå när man börjar plugga efter gymnasiet, precis som beskriver lite mellan raderna. På gymnasiet gick det alltid att komma undan men nu är man vuxen och ska själv klara av att ringa alla samtal!
Det värsta samtalet jag någonsin ringt var när jag skulle ringa till TV4 och fråga om praktik. Jag var så jäääävla nervös, hade skrivit manus och förberett mig 1½ dag innan. Men det gick bra. Men precis som du önskar jag också att man hellre kunde gå till alla ställen!
Och ja, jag måste verkligen hålla med dig om att det inte alls syns eller verkar som att du har svårt för att prata med nya människor. Jag tycker alltid att du är så bra med människor eftersom du är genuint intresserad och så vidare. Men alla har vi ju inre känslor som är svåra att bli av med.
Bästa sättet är nog helt enkelt att lyda Nikes valspråk med "Just do it!" och peppa sig själv som fan både före och efter. Vi är på god väg, peppkramar!!
Äh, det kommer du klara galant ska du se =) Jag tror på dig.
Ang crossfit: Tyvärr blir det inget för min del. Inte att hålla i det iaf, men crossfit kommer hit och jag tänker då vara med på passen. Gå med i Crossfit (i helsingborg kanske det heter tom) på Facebook för att hålla dig uppdaterad. Gilla även I min lilla lilla värld där jag kommer skriva om allt sen =)
jag är precis likadan... telefon har jag jättesvårt för, så illa så jag aldrig ens ringer mina föräldrar :S vi pratar ju på skype varje vecka, men jag ringer aldrig på telefon. jag var så blyg när jag gick i skolan att jag aldrig hade några kompisar. nu är det inte så illa längre, som tur är, men jag fasar för den dagen när jag måste börja söka jobb i Sverige, och det är inte så lång tid kvar.
hur går det med förkylningen, är du bättre? jag kände mig rätt risig i helgen, åt alldeles för mycket (så gick det med det...) och har haft ont i magen i flera dagar men nu är det bättre, äntligen. körde ett mesigt ukpass igår kväll, verkligen inget bra pass men det känns lite idag ändå. ikväll blir det tabata för armar och imorgon springa. tors eller fre ska jag klämma in ett kb-pass. jag har aldrig testat riktiga kettlebells men det funkar ok med hantel, tror dock att det är betydligt lättare med en riktig kb, det är lite svårt med greppet och tyngdpunkten med hantel, men det funkar ju ändå som sagt.
det är inte så dyrt med gas även fast det blivit väldigt mycket dyrare. vi gör av med en klump var 6-8:e vecka ungefär till varmvatten och matlagning och en kostar ca 15 euro nu. så, inte så farligt, men sen betalar vi ju el och vatten utöver det.
idag försöker jag igen med maten, igår var jag så sugen så jag inte visste var jag skulle ta vägen, haha, så det gick inte så bra. ett steg i taget, förra veckan klarade jag 6 dagar, nu satsar jag på 7 dagar.
ang skolan så kommer det gå super, jag tycker det har varit roligare att plugga efter gymnasiet eftersom det oftast är större spridning på människorna man träffar, alla är olika och har olika bakgrund och då kan man vara sig själv från början och samtidigt är det helt ok att ha annan bakgrund än de andra. sen har ju jag visserligen "sluppit" träffa folk irl eftersom jag bara läst på distans, men vi hade ju mycket grupparbete och föreläsningar live där man var tvungen att ha kamera och mikrofon.
här regnar det idag IGEN, jag hade planerat en pw nu på morgonen men vi fick gå hem igen för det började regna. tråååkigt. ska nog försöka släpa upp min sambo nu, han ligger fortfarande i sängen. duger inte!
ha en bra dag, kramar!
