Många gånger kan jag faktiskt skämmas över vad jag har för drömmar om att jobba med. Jag vill jobba med träning och med kostrådgivning. Att bli personlig tränare är en dröm. Men ibland sitter det en gubbe på min axel och säger att jag inte är tillräckligt bra för det. Att jag inte duger.

Jag kan känna att jag äter alldeles för "osunt" för att andra i framtiden ska vilja ta emot mina råd om kost. Jag kan få oerhört dåligt samvete över att jag spårar ur och äter godis till middag en lördag, för om jag vill jobba som bland annat kostrådvigare ska jag gärna jag föregå med gott exempel.

Samma sak gäller träningen. Jag känner mig dålig för att jag inte alltid tar ut mig till 110%. Då tvivlar jag på mig själv och tänker "om jag inte kan ge allt själv, hur ska jag då någon annan vilja ha mig som PT?". Och ofta är jag rädd för att andra ska tycka att jag är för "dålig" för att kunna jobba som PT i framtiden. Att jag inte tränar tillräckligt mycket, tillräckligt hårt osv.

Jag skäms ibland för att berätta vad jag har för mål - just av den anledningen att jag är rädd att höra att jag inte är lämpad för det.

Jag vet exakt vad jag vill, jag vill bara utvecklas ännu mer i min egen träning, få mer kunskap, läsa utbildningar och då är jag också några år äldre och har mer erfarenhet. Då hoppas jag att jag slutat tvivla på mig själv och slutat bry mig om vad andra kan tycka och gör precis det JAG vill.