Det här med jobb är något som ständigt finns i mitt huvud, dag ut och dag in. Ena dagen känns bra och lovande andra känns skit och ett jobb känns väldigt avlägset. De dagar då jag sökt en del jobb och känner en förhoppning mår jag bättre, men sedan kommer bakslaget, speciellt då jag pratat med pappa.
Min pappa har alltid tagit jobbet i första hand och har jobbat i stort sett hela min uppväxt. Han reser i sitt jobb och är ofta borta flera veckor i sträck. För honom är jobbet viktigare än hälsan och pengar är hans allt, inte för att han spenderar mycket, utan för att SPARA inför framtiden. Då jag ringde honom härom dagen och sa att jag hade ett jobb på Posten på g hade jag en förhoppning om att han skulle bli glad för min skull men han blev han inte speciellt glad för min skull, inte så glad som jag hade hoppats på iallafall. Han ger mig ständigt sämre självkänsla och jag känner en sådan enorm press från hans sida. Han anser att jag ska söka alla jobb som kommer i min väg, oavsett om det är något jag är intresserad av eller inte. Jag förstår mycket väl hur han tänker eftersom jag behöver ett jobb så snart som möjligt.
MEN.
Så pratar jag med min mamma som är väldigt hälsomedveten och tycker absolut att jag ska söka massor med jobb, men inte något jag inte är intresserad av. Hon är själv utbränd och har varit sjukskriven i många år pga stress. Hon menar som så att om jag söker jobb jag inte vill ha och sedan får jobbet och inte trivs på jobbet så kan jag få en "skräckbild" av arbetslivet och därmed blir sjukskriven pga psykisk ohälsa eller liknande.
Jag resonerar precis som mamma, för det är inte så att jag är kräsen gällande jobb mer än att jag inte söker säljar-jobb. Jag söker i stort sätt allt ifrån lagerjobb till receptionistjobb, så jag försöker bara stänga av vad pappa säger och istället lita på mig själv att jag gör det som är bäst för mig.