Detta visste ni (kanske) inte om mig!
1. Jag har sedan jag var 10-12 år varit beroende av lypsyl. Jag kan inte leva utan detta. Har jag inte det med mig överallt blir jag knäpp. Går det för många timmar utan lypsyl får jag PMS-liknande besvär. Jag blir förannad, lättirriterad och stressad. Jag blir nog ungefär som en rökare blir om den inte får sina cigg. Jag har försökt vänja av mig, men det går inte.
2. På tal om cigg. Jag har aldrig någonsin tagit ett enda bloss. Vattenpipa är det närmsta jag testat.
3. Jag har en stor dröm om att utbilda mig till inredningsarkitekt och har haft den drömmen i flera år.
4. Jag har flyttat 13 gånger under mitt liv.
5. När jag var 14-15 år pendlade jag med buss och tåg från Malmö till Helsingborg i ett år för att kunna gå kvar i skolan i Hbg när jag bodde i Malmö.
6. Jag har bott själv till och från sedan jag var 16 år då jag bodde hos min pappa. Han reser inom jobbet och är borta alltifrån 5 dagar - 5 veckor i sträck.
7. Jag har massor av tvångstankar. En som hängt med i flera år är att jag inte kan göra något med siffran 3. Kan inte ta 3 klunkar när jag dricker, äta 3 mackor etc etc. Innan porten stängs igen i trapphuset måste jag ha kommit fler eller mindre än 3 trappsteg. Annars måste jag göra om det igen. Många gånger stannar jag på första trappsteget för att inte riskera att hamna på det tredje. Siffran 3 får det alltså inte bli!
En till är att jag alltid måste ta tandborsten under kranen och "suga" upp vatten från den 5 gånger varje gång efter att jag borstat tänderna (nu går det på rutin). Det får inte heller bli ojämna siffror när jag höjer volymen på tv'n, radion eller vad det nu kan vara. Jag har fler, men kommer inte på dem just nu.
8. Jag är extremt mörkrädd. Sover jag själv måste jag antingen ha tv'n på eller en lampa tänd annars vågar jag inte gå upp från sängen efter jag lagt mig.
9. Varenda gång jag ska ner i tvättstugan inbillar jag mig att någon ligger död på golvet eller hängd i taket. Jag är lika rädd varenda gång jag ska tvätta själv, vilket är nästan alltid.
10. Jag har ärftlig fetma från min mormors sida.
11. Jag har ett grymt minne gällande siffror. Har jag sett ett nummer ett par gånger eller slått in det på telefonen några gånger så kan jag det utantill. Även namn är jag en jäkel på.
12. Jag känner inte igen ansikten. Jag kan se en film och i slutet fråga vem en person är som varit med hela tiden. Jag glömmer och känner inte igen. Samma gäller i verkligheten. Många pinsamma möten har det blivit för att jag inte känner igen folk!
13. Jag har i hela mitt liv ätit kiwi med skal på.
14. När jag var mellan 10-11 år blev jag anmäld för att ha anlagt en brand på ICA-lagret. Polisen ringde hem till mamma och sa att hennes dotter blivit polisanmäld. Det visade sig vara vår sura kärring till granne som ringt och anmält mig för att ha anlagt branden tillsammans med en kille. Jag var hemma när branden inträffade så kärringafan gjorde allt för att sätta dit mig (hon hatade barn).
15. Jag var en rebell i skolan som yngre. Jag satt ofta inne hos rektorn på grund av att jag pratade för mycket, inte gjorde vad jag skulle och gärna satte mig emot regler. Jag var med och drog igång en strejkning i skolan i 6an. Vi satte oss på borden med skyltar där vi skrivit bland annat "Behandla inte oss som era små kycklingar i bur" (vi fick inte gå utanför skolans stängsel) och vägrade ge oss när vår lärare kom. Än en gång hamnade jag hos rektorn och mamma blev inkopplad i det hela. Och jag har under grundskolan varit den som pratat mest i klassrummet och fått bestämda platser långt ifrån mina vänner för att jag skulle hålla tyst. I slutet av högstadiet och hela gymnasiet var jag nästan lärarnas ängel istället.
16. Fram tills jag var 16 var idrott det värsta ämne jag visste! Jag gjorde allt för att slippa och kom med ursäkter varenda gång. Att röra på sig var ju farligt för bövelen. I nian vände det och jag började tycka det var roligt. I gymnasiet var jag ALLTID med.
17. Jag tror alltid att jag är förföljd oavsett om jag går, cyklar eller kör bil. Tar någon samma väg som mig i ett par svängar håller jag reda på personen hela tiden och försöker hitta flyktvägar utifall att. Kommer jag runt ett hörn springer jag tills människan inte kan se mig. Kör jag bil så kör jag omvägar tills bilen viker av.
Gubben på axeln...
Jag kan känna att jag äter alldeles för "osunt" för att andra i framtiden ska vilja ta emot mina råd om kost. Jag kan få oerhört dåligt samvete över att jag spårar ur och äter godis till middag en lördag, för om jag vill jobba som bland annat kostrådvigare ska jag gärna jag föregå med gott exempel.
Samma sak gäller träningen. Jag känner mig dålig för att jag inte alltid tar ut mig till 110%. Då tvivlar jag på mig själv och tänker "om jag inte kan ge allt själv, hur ska jag då någon annan vilja ha mig som PT?". Och ofta är jag rädd för att andra ska tycka att jag är för "dålig" för att kunna jobba som PT i framtiden. Att jag inte tränar tillräckligt mycket, tillräckligt hårt osv.
Jag skäms ibland för att berätta vad jag har för mål - just av den anledningen att jag är rädd att höra att jag inte är lämpad för det.
Jag vet exakt vad jag vill, jag vill bara utvecklas ännu mer i min egen träning, få mer kunskap, läsa utbildningar och då är jag också några år äldre och har mer erfarenhet. Då hoppas jag att jag slutat tvivla på mig själv och slutat bry mig om vad andra kan tycka och gör precis det JAG vill.
Problem med svanskotan?
Men nu den senaste tiden har jag fått sätta eller lägga mig på en av skinkorna för annars ligger jag på svanskotan och det är riktigt obehagligt och gör ont. Jag börjar fundera på om det kan ha att göra med att jag gått ner så pass mycket i vikt som jag har? Jag har ju flera gånger sagt att jag tappar mer och mer på mina ben och rumpa. Har jag för lite fett på rumpan så att svanskotan nu är "i vägen"? Vet inte om jag ska gå till en läkare med detta för det har börjat påverka min vardag och det är jobbigt att inte kunna sitta eller ligga normalt. Hela tiden känner jag min svanskota. Det är som att ligga på en hård hasselnöt...
Ingen som vet något om detta? Jäkligt udda att ha problem med svansen, men någon ska väl ha det också?
Ett brinnande intresse
Som ni redan vet är ett av mina största intressen träning och hälsa. Där av består bloggen till stora delar av detta ämne. Men jag har två stora intressen till och ett av dom är inredning och design. Jag ÄLSKAR inredningsprogram, inredningstidningar, inredningsbloggar m.m. Får inte nog! Innan jag kom fram till att jag ville bli personlig tränare var min högsta dröm att bli inredare eller inredningsarkitekt. Tankarna finns fortfarande där, men det är ett projekt i framtiden isåfall. Just nu är det personlig tränare som är målet!
Den sista av mina största intressen är barn. Jag älskar barn och bebisar och allt som hör där till. Det är inte många i min ålder (20 år) som har ett så stort intresse för barn som jag har. Och jag kan lova att jag är den enda i min vänskapskrets som har sådan koll på det senaste inom barnvagnsvärlden. För ett par dagar sedan satt jag i säkert 2 timmar och läste på bloggen ”allt om barnvagnar”. Jag vet exakt vilken vagn jag skulle välja om jag hade fått barn imorgon, jag vet vad det är man ska tänka på vid ett barnvagnsköp, vilken bredd en Bugaboo Donkey har, vad som utmärker Orbit babys vagn, vad dom olika priserna ligger på osv. Jag vet vad som utmärker många av barnklädesmärkenas kläder, vilken overall man ska välja om man vill ha den så vattentät som möjligt m.m. Listan kan göras oändlig.
Det är till och med så att jag skulle kunna tänka mig att prenumerera på Mama-tidningen, Allt för föräldrar och liknande tidningar. Jag får helt enkelt inte nog! Tycker allt som har med barn är så intressant och roligt. Jag skäms nästan för att prata om det för folk skulle säkert tro att jag inte har något liv. Sitta och kolla barnkläder, barnvagn och läsa om barnuppfostran när man inte ens har ett barn på gång verkar för många väldigt konstigt kan jag tänka mig!?
Jag har läst så mycket den senaste tiden om barnuppfostran att jag vet exakt hur jag vill uppfostra mitt (hoppas jag har turen att kunna bli gravid bara) framtida barn. Jag umgås mycket med barn och har suttit mycket barnvakt så jag vet hur många barn fungerar och har genom att läst många mammabloggar hittat nya sätt att bemöta barn i olika situationer. Ibland kan jag känna mig som en mamma utan barn. Kevin är ute och festar och jag sitter hemma och kollar på ”så mycket bättre” och dricker te och surfar på nätet och kollar barnkläder. Jag har helt enkelt inte samma intressen som dom flesta andra i min ålder. Ibland kan snarare jag känna mig som 30 än 20. Festande för mig kan vara kul ibland, men absolut inget jag vill tillägna varje helg till. Sist jag festade var på Louise avskedsfest den 3 september. Sedan dess har jag varken festat eller druckit och har inte planer på att göra det förrän på nyår heller. (Det besparar mig dessutom massor med onödiga kalorier. Åter till träningsintresset, hehe).
När vi får förfrågan om att passa Alve blir jag eld och lågor. Jag älskar det! Jag skulle själv inte vilja ha barn än, men jag tar alla chanser jag kan för att umgås med andra barn. Kevin har många gånger blivit lite rädd över mitt stora barnintresse. ”Få nu inga idéer…”, brukar han säga. Och nej, ett eget barn passar sig inte i vårt liv just nu, utbildning och jobb först för min del, sedan kan bebistankarna börja rota sig på riktigt. Vi får nöja oss med Alve som lånebarn så länge. Och som tur är, är vi båda överens om detta!
Social fobi av alla dess former
Det finns en sak som hela tiden påverkar mig i min vardag och har gjort så länge jag kan minnas. Jag har någon form av social fobi. Det jobbigaste är nästan min telefonfobi. Ska jag ringa ett viktigt samtal, exempelvis till en myndighet eller liknande, förbereder jag mig ibland en hel dag innan jag ringer. Jag ligger i sängen på kvällen och "målar" upp samtalet och försöker komma på vad jag ska säga om hon/han säger si eller så.
Det var för bara ca 2-3 år sedan jag överhuvudtaget klarade av att ringa ett sådant samtal själv. Innan dess var det mamma som ringde och bokade klipptid till mig, ringde min kiropraktor osv.
När jag började söka jobb efter jag tagit studenten hade jag inte längre någon chans att komma undan. Mamma kunde ju inte ringa och söka jobb åt mig. Jag klarade det, men det var fruktansvärt jobbigt. Och ett av dom jobbiga telefonsamtalen var det som gav mig jobb på Åhléns. Under min "söka-jobb-period" har jag alltid hellre velat besöka ställena istället för att ringa (det gäller samma sak vid bokning av klipptid m.m). Jag tycker det är mycket jobbigare att ringa ett samtal än prata med en människa "face to face", konstigt nog. Egentligen borde det vara tvärtom eftersom ingen ser mig eller oftast inte vet vem jag är i telefonen.
Det är till och med så att jag ibland har problem att ringa mina egna syskon, kan tycka det är jättejobbigt och smsar hellre. Vet inte var jag fått denna fobi ifrån, men den är något jag måste övervinna för jag kan inte leva ett liv utan att kunna ringa.
Jag har även en otrolig scenskräck och bland det värsta jag vet är att redovisa inför en grupp människor. Jag blir så nervös och mitt hjärta slår så hårt att det nästan gör ont. Detta har präglat hela min skolgång och jag har tyckt det varit fruktansvärt vid varje redovisning. Men jag har genomfört dom, oavsett hur jobbigt jag har tyckt det varit.
Jag har även en skräck för att träffa nya människor. Fester med folk jag inte känner är något bland det jobbigaste jag vet. Jag har svårt för att ta kontakt med människor i nyktert tillstånd och känner mig mycket säkrare i mig själv när jag fått alkohol i mig. Detta är något jag försöker komma över hela tiden och det går framåt, sakta men säkert. Jag tror min skräck grundar sig i att jag är rädd för att inte bli accepterad.
Och det konstigaste av allt detta är att nästan ingen märker detta på mig. 9/10 gånger har jag fått mycket beröm för att jag verkar vara så lugn och trygg i mig själv när jag håller föredrag inför människor. När jag väl kommit över min egen spärr finns det ingen gräns för hur mycket jag kan prata. Känner jag mig trygg med människorna omkring mig så är jag världens mest sociala människa, men innan dess kan jag vara tyst som en mus.
Nu när det är ca 1,5 månad till jag börjar skolan har jag "råkat" komma på att jag nu ska träffa helt nya människor och redovisa inför människor jag aldrig träffat förut. Skräcken är inte lika stor som jag trodde, men jag är nervös, det ska jag inte förneka. Men nu har jag en chans att visa en trygg och säker person när jag börjar skolan och inte låta min fruktansvärda blyghet ta över!
