Igår var jag ute på en powerwalk-runda. Jag parkerade vid pålsjöbaden och gick till Laröd, vilket fram och tillbaka tar ca 1,5 timme. Precis innan den evighetslånga Tinkarpsbacken såg jag ett äldre par som stod och tittade upp på en uppfart. Jag undrade vad de höll på med, men när jag kom nära såg jag att där låg ett litet rådjur. Jag tänke att den låg där för att den kommit lite vilse eller något, så jag gick vidare. När jag hade vänt vid Laröds slut och kom tillbaka till denna uppfart, en timme senare, så låg fortfarande rådjuret kvar.

Jag gick närmre och såg att bakbenet var köttigt och jag ringde Kevin direkt och frågade vad jag skulle göra, han bad mig ringa polisen. Så det gjorde jag, berättade om rådjuret och de skickade en jägare som skulle kolla hur det stod till med den. Jag stannade hos rådjuret för jag ville inte lämna den i det skicket. Gång på gång försökte den resa sig, men trillade snabbt ihop igen. Jag stod och väntade i totalt 45 minuter nere vid havet med extrem blåst. Jag var mer eller mindre stelfrusen när jägaren kom. Jag hoppades på att han skulle ta in rådjuret till djursjukhuset men det första jag såg när han gick ur bilen var att han hade ett gevär med sig. Fan, tänkte jag.

- Det kan bli en rätt hög smäll nu, bara så du vet.

Det small och rådjuret hoppade till rejält och låg sedan med dödsryck i säkert 20 sekunder. Det var riktigt obehagligt att se när man stått och tittat på det i 45 minuter hur det kämpat för sitt liv. När jägaren sedan bar iväg rådjuret till bilen såg jag hur benet var sönderköttat och hängde löst. Inte konstigt att den inte kunde resa sig.

Jag mådde sådär när jag gick mot bilen, men det var skönt att jag visste att rådjuret nu inte längre led. Hade jag inte stannat och ringt polisen så hade den garanterat dött av svält eller något annat. Jag är glad att det slutade som det gjorde även om jag helst hade velat rädda livet på den.